Han tog mina händer och vi började snurra runt, precis som vi brukade göra som barn. Vi snurrade tills jag tappade balansen och vi båda två sedan ramlade ihop i en skrattande hög på marken. Vi lade oss båda två på mage och stirrade på varandra, betedde oss som barnungar. Hans mörka ögon stirrade rätt in i mina och hans läppar formades till ett streck av koncentration.  Han tittade djupt in i mina ögon, vek inte undan, lät dem söka efter det alla kallade sanningen.  Jag fnissade till då en rynka dök upp i hans panna. Tillslut föll han utmattad ihop på rygg och tittade upp på molnen, fortfarande koncentrerad. Utan ett ord lade jag mig ner i gräset bredvid honom och tog hans hand. Mungiporna rörde lite på sig men återgick fortare än kvickt till ett smalt streck. Han flätade in sina fingrar i mina, men rörde inte en min.

Det var inte förrän då som jag insåg att jag hade världens vackraste bästa vän, inte bara på insidan, utan också på utsidan. Hans svarta hår och de minst lika svarta ögonen framhävde de höga kindbenen och den ljusa munnen.  Att jag aldrig hade tänkt på det förut, under de femton år vi känt varandra, hade jag inte tänkt en endaste gång på att han var så här sjukt vacker. Visst hade jag kommit till underfund med att han var vacker på insidan. Men aldrig hade jag tittat på honom på det här viset.

-          Cameron, varför pratar du inte med mig? Sa jag tillslut.

-          Jag sa inget för att ja inte visste vad jag skulle säga. Mumlade han uppriktigt.

-          Seriöst!

-          Men det är inget… muttrade han.

-         Men ge dig då! berätta för mig! sa jag med gråten i halsen.

-         De e lugnt...

-          CAMERON!

-          Okej då! Du vet att jag gick ’hem’ tidigare igår? Sa han och gjorde citat tecken med fingrarna.

-          Ja, jo det vet jag.

-          Det var inte hem jag gick, mamma och jag åkte till sjukhuset för att jag mådde så kasst och tog några prover och så...mumlade han.

-          Och vad visade proverna då?..

-         Leukemi..

Det var här allt tystnade. Eller antagligen gjorde det inte det, men i mina öron. Jag slutade lyssna.  Slog händerna för ansiktet och lät tårarna spruta. Aldrig hade jag varit så ledsen förut. Kunde inte sluta gråta, lät det bara komma och struntade fullkomligt i om jag såg ut som en idiot med ut smetad mascara i hela ansiktet. Ett liv utan Cameron, hade jag inte redan haft fullt upp med att gråta hade jag definitivt börjat gråta av den tanken.

-          Sätt dig upp Ruby…

Mot villigt gjorde jag som han sa utan att ta bort händerna från ansiktet, utan att ens göra ett försök till att sluta gråta.

Han drog försiktigt bort mina händer från mitt ansikte, log lite, och sedan hann jag inte reagera. Hans läppar trycktes mjukt mot mina skapade ett begär omöjligt att beskriva. Jag pressade mina läppar tillbaka mot hans. Log inombords och önskade att det aldrig skulle ta slut.