så sjukt ledsen fatt jag inte har uppdaterat på typ super länge. haft nå sjuk ångest över det, just saying, idag har vi haf friluftsdag, jo, det var ju as tråkigt, jobbigt , osv. sedan har jag tappat systemkameran i golvet,. smarttjejhej. så ja, jag är typ allmänt sur. vet inte varför. 

funderar på att skriva vidare på novellen sen. jo, drar och äter nu.

ville bara berätta att jag lever.

 Chao, tänkte ta och tipsa er ännu en gång om min underbara bästis blogg, den är sjukt bra och värd att läsas om du gillar noveller och berättelser. Hon är jätte duktikg på att skriva och jag beundrar verkligen hennes talang :$   

hon har varit bort från mig alldeles för länge nu.. maah, Sötnos, jag minns det som igår, ditt tåg gick 24 minuter över ett, och hela den dagen var ett helvete, och om jag inte missminner mig var det den 13augusti oxå. Vill bara att du ska veta hur sjukt mycket jag älskar och saknar dig. 

Dagarna vi bara satt och skrattade åt ingenting, vi gjorde fan allt tillsammans, du och jag, det ska alltid vara så. 

http://fjompen.bloggplatsen.se/

http://fjompen.bloggplatsen.se/

http://fjompen.bloggplatsen.se/

gulligcambildva? :*

jag har skrivit både idag och igår, på en ny novell, som INTE har något med introt att göra ^^ . och ja, kommentera om jag ska fortsätta skriva på den :)

------------------------------

Skottet hade träffat honom i bakhuvudet, det var i alla fall vad jag antog av hans bandage som var lindat runt den sovande Dereks huvud. Jag satte mig försiktigt ner bredvid den blå slagna kroppen och tog hans hand. Undrade hur allt skulle se ut om en vecka eller två, om han fortfarande skulle ligga kvar här eller om han kanske till och med skulle kunna gå. Om han fortfarande skulle minnas mig då han vaknade eller om jag bara skulle vara en total främling. Jag log mot honom. Glad över att han var vid liv men utomordentligt rasande för att han dragits till det där gäng bråket fast jag sagt till honom hundratals gånger att hålla sig utanför dem.

En sjuksköterska som hade namnet Chatrine (av att tyda hennes smutsiga namnbricka) kom in i det lilla rummet med väggar av drapperin.

-          Hejsan, mitt namn är Chatrine, är detta Dereks syster kanske? Log sjuksköterskan och skakade lätt min hand.

-          Hej, Audrey, jag är Dereks flickvän. Log jag tillbaka.

-          Åh, jaha, jag kom förbi för att ge honom lite mediciner, men jag kan ju passa på och berätta för dig vad som har hänt om du har tid?

-          Ja tack, gärna... mumlade jag osäkert. Jag var inte säker på om jag ens ville veta vad som hade hänt.

-          Jo du förstår, först trodde vi att det var en pistol som används, men då vi inte hittade några kulor eller likande tog vi slutsatsen att det måste varit en kniv. I vilket fall blev han träffad av något i bak huvudet men som tur var inte trängde så långt in. Han har också blivit knivhuggen och slagen på både armar, ben och rygg. Vilket är typiska tecken på att han varit med under ett gäng bråk.

-          Så... kommer han bli bra igen? Sa jag, visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

-          Jadå, inom två till tre veckor kommer alla smärtorna vara borta. Log Chatrine.

Jag pustade ut, allt skulle bli som vanligt om ett fåtal veckor. Vi skulle vara fortsätta vara glada och älska varandra.

Jag vaknade den natten av att en smäll från nedervåningen, min första tanke var att det måste varit Derek som hade gått upp för att ta sig något att äta, han var mästare på att vakna om nätterna svin hungrig. Men då det fortsatte att smälla. Smäll efter smäll, började jag tänka på vad tusan han kunde ha för sig. Ja, det tog ett bra tag tills jag kom att tänka på att han fortfarande låg inlagd på sjukhuset. Skräcken jag greps av då, den var så otroligt obeskrivlig. Sömnigt trevade jag mig fram till bok hyllan där Dereks baseball trä låg. Tog ett stadigt grepp om det och gick så ljudlöst jag kunde ner för den nyrenoverade trappan.

Mina knän skakade och hjärtat slog minst tusen slag i minuten, jag gick med små och nästintill ljud lösa steg in till köket där ljudet kom från. Fönstret var uppe och den kalla luften fick mina armar och ben att knottra sig. Jag kunde urskilja en svart gestalt bland alla utdragna saker. Jag stod som fast frysen, som om jag stod i tjära och inte kunde röra mig över huvudtaget. Den svarta gestalten rörde sig med klumpiga men snabba rörelser.

Jag tänkte ta ett steg närmre, ett steg närmare den svarta gestalten för att kanske kunna urskilja några drag. Först högra foten. Inga problem. Sedan den vänstra, jag hade inte märkt att en kabel till lampan som stod på byrån hade lindats runt min fot. Lampan for i golvet med en smäll. Glaset sprutade och den svarta gestalten ryggade tillbaka och tittade skräck slaget på mig. Vi stod där och bara tittade för en sekund eller två innan gestalten drog åt sig sin kofot och hoppade ut genom fönstret. Det var inte förrän då jag riktigt förstod vad som hade hänt. Jag trevade fram i mörkret efter telefonen. Knappade skakigt in numret till polisstationen.

-          Vad har inträffat? Mumlade en trött stämma.

-          Inbrott. Var det enda ord mina läppar lyckades forma. Halsen kändes som sandpapper och fingrarna kändes som istappar.

Poliserna var på plats precis fjorton minuter och trettiotre sekunder efter samtalet avslutats. Jag kunde inte slita blicken från klockan.  Min andning var fortfarande häftig då polisen kom intrampande. En började förhöra mig, två andra letade efter DNA spår på golvet och en fjärde gick ut för att se hur personen flytt. Även fast händelsen inträffat bara för några femtal minuter sedan kunde jag knappt minnas någonting. Det var som om gestalten tagit med sig mitt minne då den hoppade ut ur fönstret.

Efter ett tag hade polisen fått ur mig all information som de behövde, de sa att om detta skulle inträffa igen skulle jag höra av mig genast och då skulle de sätta upp övervakare runt mitt hus så att jag kände mig trygg.

Det första jag gjorde då poliserna hade åkt var att ringa mamma, hon var den enda som inte skulle överreagera men ändå agera.

-          Hej älskling, svarade en nyvaken stämma i andra delen av luren.

-          Hej mamma. Du kan inte ana vad som hände mig nyss. Mumlade jag.

-          Nehe, vad hände då gumman?

-          Ärligt så vet jag knappt själv, jag vaknade utav att det small på nedervåningen och då jag kom ner stod en svart gestalt och rotade i våra saker.  Jag snubblade över lampsladden, gestalten fick syn på mig och hoppade ut genom fönstret.

-          Är du säker på att det inte var Derek som gick i sömnen då? Mumlade mamma och jag hörde att hon skulle kunna somna om vilken sekund som helst.

-          Mamma, Derek ligger på sjukhus, han var med i något gäng bråk … igen. Muttrade jag.

-          Ja du gumman, då vet jag inte. Vill du att jag ska hämta hit dig?

-          Gärna, helst nu på en gång, jag vill inte stanna en enda sekund här om det inte är nödvändigt. Sa jag utan att tveka en sekund.

-          Okej, jag ska bara dra på mig några kläder så kommer jag då.

Även om mamma var på plats efter bara några minuter kändes det som flera timmar. Skräcken höll mig som i trans och jag skakade oavbrutet. Det var bara ett inbrott, en engångs grej, något som aldrig skulle inträffa igen, de var det jag försökte intala mig själv. Och även om en del av mig blev lugn av det darrade den andra delen fortfarande. Försökte försäkra mig själv om att så fort Derek kom hem igen skulle allt go back to normal.

Jag gick upp för den gamla ganska knarriga trappan som ledde till den lilla hallen, tog sedan höger första höger in till det blå tapetserade rummet jag hade haft som mindre. Det fanns inget bättre än att titta i det lilla rosa lila rutiga fotoalbumet jag fyllt med bilder sedan jag var yngre.

Lade mig på sängen och började bläddra bland minnen i det lilla albumet, bilder från vår första utomlands resa, bilder på mig, Texas och Cleo. Cleo och Texas hade varit mina bästa vänner sedan vi var typ två, vi gjorde allt tillsammans, verkligen allt.  

Blicken fastnade extra länge på en man, en man i rutig skjorta och blåa snickarbyxor, mannen statt på en brygga med en liten Audrey i famnen. Dom log, båda två, helt omedvetna om vad som skulle hända bara tre månader efter bilden togs. Mannen, min pappa, försvann och var helt spårlöst borta fem dagar efter min andra födelsedag. Det letades överallt, men ingen såg ens en skymt av ett spår av honom. Det enda jag minns av honom var gången då mammas bror dog, vi var på begravningen. Men eftersom jag var så liten förstod jag inte alls vad som hade hänt. Han berättade för mig att mammas bror var i himlen, att han åkt dit upp för att hälsa på Gud ett tag och att han tyckte att han var så trevlig att jag bestämde sig för att flytta dit.

Jag minns att pappa fick mig att le, att jag alltid fick som jag ville och att han aldrig lät mig vara ledsen.  

Det finns fortfarande dagar då jag önskar att jag kunde leta reda på honom. Bara få se hur det är att få en pappa kram. Bara få veta hur han mår och höra hans skratt igen.

Chao, jag sitter och är ny duschat i detta nu, kul att veta eller hur? :3 heuheu, men i allafall, tänkte bara säga att jag har sjukt med träningsverk osv osv.. heh. och nu ska jag sova, gonattsöötnosaar!

tråkigtinlägg.se men jag lovar, skriver något bättre imorgon :*

Chao, jag känner mig jätte duktig för att jag har skrivit  tre blogg inlägg idag, heh, men aa.. ändå har jag inte skrivit något vettigt alls typ, heh,  och det har ja lite små ångest för. Men nu har jag lite nyheter, okej? :3 För det första så är jag awesome, heh, nyhet eller? och sedan så tänkte jag berätta att jag varit ute och tagit mig frisk luft , ååh, jag suger på det här. jo men i alla fall. jag har skrivit ett intro på min nya novell :] do jå lajk it? heh, skulle vara gullig om ni kommenterade om jag skulle fortsätta på den eller inte, så jag vet lixom.. 

-----------------------------------------------

Hans lögner träffade henne med en smäll och spräckte hennes pannben, så sa alla. Precis alla sa att det var han, Jesper Wood, som låg bakom stackars Jasmines mord. Allas olika berättelser förvirrade mig, vissa berättade att han fick henne att ta sitt liv, vissa berättade att han slagit henne till döds. Ingen kunde säga riktigt säkert, han var spårlöst försvunnen den natten då Jasmines lik hittades. Många läkare hade undersökt hennes lik men aldrig kommit fram till hennes döds orsak.

Liket hittades med öppna ögon och mun på familjens bakgård. Precis femtiotre centimeter från den vid öppna balkongen som ledde in i ett mörk tapetserat rum som hade tillhört Jasmine.

Jag var en utav de första om gick in i hennes rum efter tragedin. Jag satt bara där på hennes egentligen alldeles för mjuka säng och tittade ut genom hennes lilla fönster. Hennes fönsterbräda var täckt med foton. De allra flesta på oss två. Bilder sedan våra båtutflykter och bilder från vår första utomlands resa tillsammans. Allt fanns samlat där, i små burkar och inramat. Snäckor och sand. Jasmine samlade på allt från våra äventyr tillsammans.

Jasmine hade varit min bästa vän i nästan precis sjutton år då det hände. Hon var den som jag kunde vända mig till vad det än gällde. Även om det bara var strunt sak hjälpte hon mig alltid igenom det. Vi fanns för varandra i vått och torrt och vad som än hände skulle det alltid vara vi. Född på samma BB bara tre dagar efter varandra. Hon var den äldsta vilket hon påpekade de få gånger vi blev ovänner. Hennes mamma dog vid Jasmines födsel och därför var hon tvungen att stanna längre på sjukhuset. Pappa blev bekant med hennes pappa och jag tror det var så det började. Våra pappor började umgås och vi växte helt enkelt upp tillsammans.

När hennes pappa kom över och berättade det, berättade att hon hade lämnat oss och inte skulle komma tillbaka, trodde jag först att han drev med mig. Att hon skulle hoppa fram och skrämma sönder mig. Jag väntade och väntade på att hon skulle hoppa fram. Men det verkade som om jag väntade förgäves. Hon skulle inte komma tillbaka. Jag skulle få leva hela mitt liv utan henne. Hon var borta, för alltid.

Tjosan, nu ska jag strax bege mig ut, för att få lite frisk luft och knäppa fler nya bilder.hoho, tänkte bara säga att jag knappast kommer hinna skriva imorgon, ledsen för det sötnosar, men jag ska till himlabadet, som jag skrev i förra inlägget, hiohio, jo juste, jag skulle ju skriva någon novell, och ja, det går framåt, heh, men inte så fort, hoppas ni har tålamod, ochja, tack till er som tipsar och följer minblogg, kärlek till er.

pallade inte redigera nån bild så tog den här.. ^^

Jo, nu idag ska jag sova över hos sötnosen Sanna med gull Ellinor och fin Marie, känner att jag är väldigt gulligo idag, thihoho, men i alla fall, och i morgon bär det av till himla badet, WOHO . men först, FRUKOST! sedan skriver jag mer, loooovar :* 

Chao, tänkte bara skriva lite snabbt innan jag ska slänga mig in i duschen. dagen idag har varit helt chill, vi pantade flaskor, och jag satt och skrev lite på min novell, så otroligt glad att jag äntligen tagit mig tid till att skriva.sedan har jag knäppt en hel del bilder på min söta lillasyster.

Känner mig så tråkig. men a, jag skriver något långt imorgon, okej? puss!