God morgon, god middag, god kväll, jag har inte bloggat på ett par dagar nu, kände att jag inte hade tid, pluggat svenska proven osv. Men iallafall, igår var jag hos älsklingen, vi hde sjukt ysigt, tittade på typ fyra fem filmer och bara mös. Åh, så jag saknar honom redan, men jag har tur ja, imorgon kommer han ner t våran stuga, så kan vi mysa ännu mer :')♥

Håhåjaja, jag älskar mitt liv typ till tusen, för jag har världens underbaraste och bästavänner och min pojkvän, ojojoj, ni kan inte ens ana hur lycklig han gör mig. 

Idag har jag hittills bara fotat och redigerat bilder, nördat vid datan lite granna, någon TVsnubbe nere hos oss nu och fixar TVn så jag kan titta igen :')♥

Känns typ allmänt bra att vi är ledig både måndag och tisdag, jippi, sedan blire kort vecka och till helgen blire att vara med Josef igen. 

Pusspuss, försöker skriva lite senare, hinner nog varken imorgon eller på tisdag :/

Tjosan hejsan, idag äre min och Josefs tre veckors dag åh allt, så jag är väl typ allmänt lycklig osv osv.

Ville bara säga det, annars har jag lixom inte så mycket att skriva om.. Idag var väl en helt vanlig dag, vi hade svenska prov. och jag är sjukt nöjd över min insatts, provet var sjukt enkelt och jag hade tränat på helt rätt saker!

Åh, ja, jag är bra lycklig idag. 

  Har allmänt tråkigt, trött som tusan sedan polar igår kväll, kanske därför jag suttit och försäkt skriva något här i typ en halv timma.. men i alla fall, kvällen igår blev super ball, vi spenderade mesta dels av tiden inne i cafeét och sedan tvingade Ellis ut mig och dansa.. (håh) 

Och idag hade jag tänkt att sitta vid datan hela dagen, bara för att jag inte orkar röra mig över huvud taget..

Heeeeej. De är  Ellinor Lindström som skriver. Från bloggen :  tothesunrise.bloggplatsen.se 

Jag vill bara passa på att säga hur snäll och rolig och fin min bästa vän Alva är. 

Så Alva: du är perfekt som du är. 

Utan allt smink och spakel.

Av din käära vän 

Allmänt trött såhär mitt på dagen, sorry för att jag inte skrev något igår men jag spenderade hela kvällen hemma hos världens bästa. Vi hade allmänt mysigt, kul och vet ha? 

Sedan nu idag så blire polar, med de bästa, Ellis, Sanna, Rebecka, Marie och Josef då ♥. 

Kvällen kommer bli underbar, som alltid med tjejorna. 

Nu ska jag återgå till att äta min gröt !

Pussipuss, 

Fatima, jag vet inte hur jag ska kunna förklara för dig hur mycket som jag saknar dig, snart ett år sedan du stack, ett år sedan du kallade en plats hem, som inte var här. Jag trodde det var omöjligt att vi skulle kunna hålla ihop trots avståndet, men det visade sig att du och jag- vi kan klara allt. Bara vi aldrig slutar tro och hoppas.

Jag har många fina vänner, många vänner som jag alltid kan räkna med står där för mig, men du, vi var som gjorda för varandra, det var så alla sa, att du och jag vi var så lika man kunde bli. Du tog fram de bra sidorna i mig och fick mig att börja tro på mig själv, fick mig att lita på att jag var lika mycket värd som alla andra. 

Du behandlade mig alltid som en drottning, en bättre vän än du, det är sjukt svårt att hitta vännen. Du betyder så mycket för mig och varenda gång vi var med varandra skrattade vi så vi höll på att gråta . 

Allt som du gjort för mig Fatima. jag uppskattar det så otroligt mycket, allt som du sagt till mig som fått mig att må så bra, allt som du sagt som fått mig att bli så glad och lycklig.Jag är dig evigt tacksam.

Det finns få vänner som jag tror att jag kommer behålla hela livet ut, men du och jag, vi har ett speciellt band, som om vi dras tillbaka varenda gång då vi håller på att glida isär.. vi hör ihop, jag tror vi båda vet det nu, du är min andra del fast den bättre halvan, du gör mig lyckligast i världen. 

Och jag hoppas att du vet att jag älskar dig  till tusen och mycket mycket mer.

Nu har jag varit duktig och fortsatt på min novell! jippi? Och jag kände att jag var tvungen att lägga in hela den eftersom det inte skulle kunna gå att förstå annars ^^ huh, men skulle bli jätte glad om ni kom med kritik osv.. !

----------------------------------------------------

Alla vet eller kommer att få veta hur det känns då någon som man verkligen älskar tittar rakt in i ens ögon, hur det känns som om man ska explodera inombords men ändå på ett fint sätt. Hur det känns då ens läppar sakta möter den man älskar, hur det känns då man är så nära den personen man håller kär att man kan höra hur hjärtat bultar och känna varje andetag personen tar.

 Det är sådana stunder som alla kommer få uppleva, någon gång.

Även om det känns hopplöst ibland så kommer alla att få uppleva det någon gång, kärlek, det som lever i oss och det som finns i luften som vi andas och det som finns runt om oss hela tiden, utan att vi aldrig kommer att se det.

En nyvaken Ruby tittade osäkert tillbaka på mig i spegeln, hon log. Eller ja, hon försökte i alla fall, gjorde så gott hon kunde för att inte brista ut i gråt återigen, så gott hon kunde för att ingen skulle märka att allt inte var som det brukade och så gott hon kunde för att ingen skulle fråga hur hon mådde.

Det nästan orangea håret stod åt alla håll, men jag orkade inte lägga energi på att försöka få det att se bra ut, satte upp det i en knut och brydde mig inte mer om det. Fortsatte att titta på den nyvakna figuren i spegeln, en figur med ett hårt mascara skal runt ett par rödspräckta ögon. Flickan i spegeln log, och försökte göra det bästa av situationen

Rotade fram gårdagens kläder och skyndade mig ut för att undvika att pappa ställde massa frågor om hur jag mådde eller varför jag var tårögd. Jag orkade inte ens se honom, därför skulle det bli bättre om han inte behövde se mig, inte behövde veta att allt inte var som det brukade och att hela världen hade rasat samman inom loppet av bara några sekunder. Det skulle bli bäst om han som alla andra, förblev omedvetna om allt.

Det var som om allt gick i slowmotion, som om allt runt omkring mig knappt rörde sig och bara var en suddig klump som gav ifrån sig ett onödigt högt buller. Jag gick genom den trånga korridoren som kändes att vara flera mil lång. Tittade bara rakt fram och försökte fokusera på att hålla mungiporna uppe. Försökte fokusera på att ta mig till skåpet så snabbt som möjligt utan att stöta på någon som skulle ställa onödiga frågor, frågor som skulle få mig att visa mig svag, klen, krossad, frågor som skulle få mig att visa att allt rent ut sagt var åt helvete.

Den suddiga klumpen sträcktes över hela den oändligt långa korridoren, såg ut som om den inte hade något slut. Allt runt om mig fortsatte att gå i slowmotion medans jag gick där, krossad och som bruten på mitten. Precis som om mitt hjärta slitits ut och strimlats och bitarna sedan tejpats ihop igen.  Men tillslut så stod han där, allt var en klump med sudd, förutom han, han sken som om en spotlight lyste upp hans leende. Det bruna pojkrufsiga håret ramade in ett ansikte med två blåa ögon och ett gigantiskt leende.  Helt omedveten om att jag kom gående mot honom, helt omedveten om att jag tittade rakt på honom utan att vika undan blicken.  Försökte gömma mig bland tomheten, tomheten som höll mig i ett så hårt grepp att jag höll på att kvävas.

 Men där stod han, omringad av personer som älskade honom, tjejer, massor av tjejer. Tjejer som hade chans hos honom, tjejer som inte var jag, inte längre. Han skrattade, var lycklig, antagligen hade han glömt gårdagen, antagligen hade han redan glömt att jag fanns, existerade. Jag var bara en av alla som en gång hade betytt något.

Med blicken fäst vid honom, gick jag förbi, så tyst och försiktigt jag kunde, såg att några av hans kompisar pekade på mig, viskade och skrattade. Fortsatte att gå medans skrattet ekade i mitt huvud, om och om igen, som ett trasigt band som man inte kan stänga av. Ekade, och ekade tills jag var så långt ifrån dem som det gick, inne på toaletten, med tårar som rann och rann. Med tårar som inte ville sluta rinna. Hade försökt att inte bryta ihop, inte igen. Men det gick inte, var totalt omöjligt, att se att han var lycklig och glad utan mig kändes som en spark av en klacksko rätt i magen.

Klockan ringde ut för lunch, jag skulle behöva se honom igen, och den här gången skulle jag hålla humöret uppe. Skulle vara glad, i alla fall för hans skull. Han var lycklig, då skulle jag också försöka vara det. Så att ingen började tro att jag var krossad av det som hände. Det där som fick mig att gråta hela natten. Det där som fick mig att skaka och skrika rakt ut. De tre orden som ekade i mitt huvud, gång på gång igen. ’’ Det är slut’’ , jag slutade lyssna då, hörde bara en massa mummel om att det inte var jag, att det var han, att vi borde vara vänner ändå. Jo eller hur, vänner? Efter att ha fått mig att vara så sjukt lycklig och sedan få allting att bli katastrof inom loppet på bara några sekunder.