Vi satte oss ner, mitt emot varandra. Inne på caféet i centrum. Vi satt där som två idioter, stirrande idioter. Det enda jag såg var han, hans gröna ögon som osäkert tittade in i mina. Hans läppar sa inget, men hans ögon sa tusen ord. Du vet känslan då man ser någon man verkligen gillar så sjukt mycket, någon som är så otroligt vacker och underbar på alla sätt och vis. Den där oförklarliga känslan som bara flyter in i kroppen, då hjärtat hoppar över ett slag och kroppen fylls av värme, den känslan hade övertaget om min kropp. 

Om du hade suttit på samma café som oss hade du sett två förälskade idioter som kom in på caféet, slog sig ner vid bordet längst in i hörnet och började stirra på varandra. Leende, stirrande, förälskade idioter. Du hade sett honom blygt leka med hennes fingrar och hon le mot honom.

Han fortsatte att titta in i mina ögon och leka med mina fingrar samtidigt som min hjärna var i uppror, skulle jag kyssa honom eller skulle jag låta bli? Skulle han kyssa mig? Tänkte han samma sak som jag eller var det bara jag som tänkte på hur det skulle kännas att ha hans läppar mot mina? Eller hans armar runt om mig i en underbar kram, skulle jag verkligen våga det?

Du skulle se henne skruva på sig och han titta blygt på henne. Du skulle förstå att hon ville kyssa honom, aldrig släppa taget. Jag tror att du skulle förstå att hon ville vara med honom för alltid.

Jag stod inte ut, kunde inte stå emot tanken att känna hans läppar pressas mot mina. Lutade mig över bordet, pressade mina läppar mot hans och lät begäret flöda. Hans läppar nuddade mina, de gjorde de verkligen. Jag var kär, och ville visa det på allra bästa sätt.

Du skulle se oss kyssas, det skulle väcka saknad inom dig. Du skulle vilja ha någon du också, du skulle önska att du var henne. Du skulle tänka tillbaka på alla killar som någon gång sårat dig, tänka särskilt länge på en. Den som du verkligen hade starka känslor för, men som bara ljög för dig. Han som bara ville ha någon att hålla kär.

Kyssen avslutades tvärt, han tog min hand och vi började gå ut. Jag skuttade framför honom, kär och galen. Hoppade framför honom på gångvägen. Han fnissade och sa åt mig att lugna mig. Men jag brydde mig inte, njöt av kärlen och lyckan som flöt genom mina ådror. Jag var förblindad, verkligen blind. Jag skuttade ut i vägen, stod där och vinkade åt honom att komma.

Jag hann inte reagera då han bad mig akta mig för bilen. Det sa bara pang. Jag svävade iväg. Såg honom falla ihop bredvid min blodiga kropp.

Du skulle se dem gå ut genom dörren, förälskade. Du skulle inte kunna låta bli att följa efter dem.  Du skulle se henne skutta på trottoaren och höra honom be henne att lugna sig. Du skulle se att hon hoppade ut i vägen, och kunde förstå att något skulle gå fel, men du sa inget. Du skulle se henne stå mitt i vägen, och bilen som kom med en rasande fart. Kanske hann du inte säga åt henne, eller så ville du inte.

 Pang, sa det. Sedan, då låg hon där, blodig. I alla fall en del utav henne, den andra delen vandrade iväg högt ovan dig.

Jag såg hans tårar sakta rinna ner för hans kinder och mitt hjärta värkte något fruktansvärt. Han var krossad han också, jag såg det på honom. Jag trevade mig fram till honom och omfamnade honom. Försökte trösta honom, berättade för honom hur mycket jag älskade honom och sa att allt skulle ordna sig. Det blev uppenbart att han inte såg mig. Jag var bara luft, tomrum, tomrum som försökte få honom att förstå att jag älskade honom obeskrivligt mycket. Men det var lönlöst.

Från att vara allt var jag inget.

Jag undrar, ser du stjärnan i det blå?