Nu har jag varit duktig och fortsatt på min novell! jippi? Och jag kände att jag var tvungen att lägga in hela den eftersom det inte skulle kunna gå att förstå annars ^^ huh, men skulle bli jätte glad om ni kom med kritik osv.. !

----------------------------------------------------

Alla vet eller kommer att få veta hur det känns då någon som man verkligen älskar tittar rakt in i ens ögon, hur det känns som om man ska explodera inombords men ändå på ett fint sätt. Hur det känns då ens läppar sakta möter den man älskar, hur det känns då man är så nära den personen man håller kär att man kan höra hur hjärtat bultar och känna varje andetag personen tar.

 Det är sådana stunder som alla kommer få uppleva, någon gång.

Även om det känns hopplöst ibland så kommer alla att få uppleva det någon gång, kärlek, det som lever i oss och det som finns i luften som vi andas och det som finns runt om oss hela tiden, utan att vi aldrig kommer att se det.

En nyvaken Ruby tittade osäkert tillbaka på mig i spegeln, hon log. Eller ja, hon försökte i alla fall, gjorde så gott hon kunde för att inte brista ut i gråt återigen, så gott hon kunde för att ingen skulle märka att allt inte var som det brukade och så gott hon kunde för att ingen skulle fråga hur hon mådde.

Det nästan orangea håret stod åt alla håll, men jag orkade inte lägga energi på att försöka få det att se bra ut, satte upp det i en knut och brydde mig inte mer om det. Fortsatte att titta på den nyvakna figuren i spegeln, en figur med ett hårt mascara skal runt ett par rödspräckta ögon. Flickan i spegeln log, och försökte göra det bästa av situationen

Rotade fram gårdagens kläder och skyndade mig ut för att undvika att pappa ställde massa frågor om hur jag mådde eller varför jag var tårögd. Jag orkade inte ens se honom, därför skulle det bli bättre om han inte behövde se mig, inte behövde veta att allt inte var som det brukade och att hela världen hade rasat samman inom loppet av bara några sekunder. Det skulle bli bäst om han som alla andra, förblev omedvetna om allt.

Det var som om allt gick i slowmotion, som om allt runt omkring mig knappt rörde sig och bara var en suddig klump som gav ifrån sig ett onödigt högt buller. Jag gick genom den trånga korridoren som kändes att vara flera mil lång. Tittade bara rakt fram och försökte fokusera på att hålla mungiporna uppe. Försökte fokusera på att ta mig till skåpet så snabbt som möjligt utan att stöta på någon som skulle ställa onödiga frågor, frågor som skulle få mig att visa mig svag, klen, krossad, frågor som skulle få mig att visa att allt rent ut sagt var åt helvete.

Den suddiga klumpen sträcktes över hela den oändligt långa korridoren, såg ut som om den inte hade något slut. Allt runt om mig fortsatte att gå i slowmotion medans jag gick där, krossad och som bruten på mitten. Precis som om mitt hjärta slitits ut och strimlats och bitarna sedan tejpats ihop igen.  Men tillslut så stod han där, allt var en klump med sudd, förutom han, han sken som om en spotlight lyste upp hans leende. Det bruna pojkrufsiga håret ramade in ett ansikte med två blåa ögon och ett gigantiskt leende.  Helt omedveten om att jag kom gående mot honom, helt omedveten om att jag tittade rakt på honom utan att vika undan blicken.  Försökte gömma mig bland tomheten, tomheten som höll mig i ett så hårt grepp att jag höll på att kvävas.

 Men där stod han, omringad av personer som älskade honom, tjejer, massor av tjejer. Tjejer som hade chans hos honom, tjejer som inte var jag, inte längre. Han skrattade, var lycklig, antagligen hade han glömt gårdagen, antagligen hade han redan glömt att jag fanns, existerade. Jag var bara en av alla som en gång hade betytt något.

Med blicken fäst vid honom, gick jag förbi, så tyst och försiktigt jag kunde, såg att några av hans kompisar pekade på mig, viskade och skrattade. Fortsatte att gå medans skrattet ekade i mitt huvud, om och om igen, som ett trasigt band som man inte kan stänga av. Ekade, och ekade tills jag var så långt ifrån dem som det gick, inne på toaletten, med tårar som rann och rann. Med tårar som inte ville sluta rinna. Hade försökt att inte bryta ihop, inte igen. Men det gick inte, var totalt omöjligt, att se att han var lycklig och glad utan mig kändes som en spark av en klacksko rätt i magen.

Klockan ringde ut för lunch, jag skulle behöva se honom igen, och den här gången skulle jag hålla humöret uppe. Skulle vara glad, i alla fall för hans skull. Han var lycklig, då skulle jag också försöka vara det. Så att ingen började tro att jag var krossad av det som hände. Det där som fick mig att gråta hela natten. Det där som fick mig att skaka och skrika rakt ut. De tre orden som ekade i mitt huvud, gång på gång igen. ’’ Det är slut’’ , jag slutade lyssna då, hörde bara en massa mummel om att det inte var jag, att det var han, att vi borde vara vänner ändå. Jo eller hur, vänner? Efter att ha fått mig att vara så sjukt lycklig och sedan få allting att bli katastrof inom loppet på bara några sekunder.

 

Fjompen

19 april 2012 17:18

Det gör alltid så ont i hjärtat när man läser dina noveller x3
Den var asbra, förutom att du kanske borde ha med lite mer av det som händer och inte bara skriva om känslorna? :P
Det var allt det, hoppas du fortsätter på den! :D
Cuz I love it! :)

Alva

19 april 2012 19:54

Tack så mycket Adde,

 

Julia

20 april 2012 08:17

Du skriver så hjärtskärande noveller min vän <3 Men de är så fina, du har ett så fint och känsligt sätt att skriva på, på nåt sätt :) Skulle vara kul att veta hur det fortsätter för henne :)

http://struntarivaddesager.blogspot.com

Alva

21 april 2012 10:20

Tack så jätte mycket Julia, det värmer verkligen att du skriver så som du gör min vän,

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fortsätt följa mig på :   tuulii.devote.se

  Jag älskar min Oskar.  

  Andra dagen i skolan, tehe. Faktiskt helt okej den oxå, först så hade vi någon typ samling på skolan och sedan så åkte vi buss en bit och efter det gick vi typ 7 kilometer (!!!) Snacka om att man var trött sen, och inte nog med att det var långt ...

    Bjuder på bilden eftersom jag haft en azum dag, mesta dels i alla fall. Hur kul som helst var det i skolan i alla fall. Super underbart att träffa alla vännoor. Ellinor, Sanna åh alla c': Tihi, men i alla fall. Vi gjorde inte så mycket ida...