veckans blogg : http://chillin.devote.se/                                                     en blogg gjord av en super fin tjej!värd att titta på

 eftersom jag lovade adele en novell ^^

Känslorna som upphör men smärtar ändå!

Förr när han ringde, tvekade jag inte en sekund innan jag svarade. Jag liksom hoppade på telefonen. Men den här kvällen måste något vara fel. För när han ringde. Brydde jag mig faktiskt inte alls. Den där känslan när hjärtat hoppar över ett slag, kom inte och det kändes faktiskt som om jag var irriterad på att han ringde. Vad hade hänt? Så sent som igår hade jag ju älskat honom över allt. Jag var säkert bara upprörd. Just precis nu.

-          Vera! Jag är så glad att se dig gumman! Ropade han och kom små springande emot mig.

-          Åh, hej Tim. Mumlade jag. Jag ville egentligen säga att jag saknat honom också. Men munnen ville inte forma de orden.

-          Mår du bra? Han la sin hand runt min höft. Och för första gången ville jag.. ta bort den

-          Jo, jag mår bra. Hur mår du då?

-          Jag mår super! Jag är ju med världens underbaraste.

Jag fick nästan lite dåligt samvete för att jag inte blev så glad jag brukar bli när jag ser honom och för att jag inte alls kände något speciellt när han sa att jag var världens underbaraste.

-          Du svarade inte igår när jag ringde dig. Mumlade han

Smart Minelle! Nu sitter du allt i klistret. Vad ska du nu säga?

-          Jag… såg inte att du ringt, förrän i morse.

-          Jaha.. du som alltid har med dig din mobil! Det var ju underligt. Jaja.  

Han fattade hade nog redan listat ut det. Kom igen Vera, erkänn, erkänn att det inte funkar mer.

-          Kan vi prata lite efter skolan älskling? Log han

-          Visst, Möts vid gungorna i lekparken?

-          Ja, vi ses.

Han gick. Efter skolan skulle jag få min chans.  En chans att säga som det var. Att det inte fungerade mer och att vi borde gå skiljda vägar. Medans jag tänkte ut vad jag skulle säga fanns det en del av mig som faktiskt undrade vad han ville säga till mig. Det återstod väl att se.

Han satt där på gungorna, håret hade fallit ner för ansiktet. Och när han tittade upp mot mig såg jag att hans ögon var svullna. Antagligen av gråt. Vad ville han säga mig? Skulle det få mig att ändra mig?

-          Vera, sätt dig här. Sa han och klappade försiktigt på gungan bredvid.

-          Vad jag ville säga var det att..

Han avslutade inte meningen. Jag fick en klump i halsen.

-          Fortsätt. Bad jag tyst

-           Det är så att..

-          Vad? Ögonen började svida.

-          Det är slut, jag är ledsen men... det fungerar inte längre. Halv log han

Han tittade på mig, blicken kändes varm, men samtidigt så tom.

-          Vi ses i skolan i morgon. Viskade han

Han gick. Även fast jag tänkt säga samma sak, gjorde det så ont. Allt blev suddigt och tårarna trängde fram. Jag fick skylla mig själv. Det kändes som om hjärtat inte fanns där längre när jag tittade på honom och det blev klart att jag hade mist den vackraste på jorden.

Jag satt kvar på gungorna, tårarna fortsatte att tränga fram, jag kunde inte få dom att slut. Det fanns inget mera vi, inget oss. Det värsta var att jag tänkte vara lika dum, hur kunde jag ens tänka den tanken, och hur kunde han göra det? Lämna mig. Jag var ju bara upprörd. Just precis då.